Handelsutbyte

PEACEORG.SE är för frihandel och marknadsekonomi. Och i en marknadsekonomi byggs hela ekonomin på just komparativa fördelar. Vi uttrycker inte oss politiskt, men står för sanningen.

Nedan presenteras komparativa fördelar från först negativ synvinkel, sedan från positiv synvinkel - detta för läsaren att bilda uppfattning.

Komparativa fördelar gäller som ”lag” om vi vill ha en marknad att arbeta för, och de vill de flesta (kloka) människor. Världen ”går runt” på just det!! Om staten ägde marknaden – är det lika med total kaos!!! – se ”Gumman…” nedan.

Komparativa fördelar

Detta inlägg handlar om frihandelsteorin om "komparativa fördelar", och varför den teorin inte säger någonting om verkligheten.

"PEACEORG.SE anser att denna frihandelsteori i högsta grad är verklighet. Det är t.o.m. så att en den är "navet" i en öppen marknadsekonomi - globalt.."



Teorin om "komparativa fördelar" är en liten nationalekonomisk räkneövning som ger en sensmoral av att alla alltid tjänar på att handla varor och tjänster med varandra, och att alla gör bäst i att producera de varor och tjänster som de, relativt sett, är bäst på.

Den används ofta som
argument i frihandelsdebatten. 1800-talsekonomen David Ricardo är den som brukar få äran för att ha presenterat teorin.

Räkneövningen kan se ut så här:

Vi har två länder, som kan producera två olika varor. Vi kallar länderna Nordland och Sydland. Vi säger att varorna är elektronikvaror och kläder.

Nordland kan producera 20 ton elektronikvaror per år, eller 80 ton kläder per år.

Sydland kan producera 10 ton elektronikvaror per år, eller 60 ton kläder per år.

Om båda länderna använder halva arbetskraften till varje varuslag, så producerar Nordland 10 ton elektronik och 40 ton kläder, medan Sydland producerar 5 ton elektronik och 30 ton kläder. Räknat på ett år. Utan handel mellan länderna.

Men om båda länderna istället skulle ägna sig åt handel med varandra så skulle 80% av Nordlands arbetare kunna producera 16 ton elektronik, medan 20% av Nordlands arbetare skulle producera 16 ton kläder.

I Sydland skulle alla arbetare ägna sig åt att tillverka kläder, och skulle då producera 60 ton kläder.

Om Sydland skulle sälja 30 ton kläder till Nordland och få 6 ton elektronik tillbaka, så skulle båda tjäna på affären.

Nordland skulle då ha lika mycket elektronik som utan handel, 10 ton per år, men hela 46 ton kläder per år (16 ton egenproducerade plus 30 ton importerade).

Sydland skulle ha lika mycket kläder som utan handel, 30 ton, men 6 ton importerad elektronik.

Nordland tjänar alltså 6 ton kläder på handeln, medan Sydland tjänar 1 ton elektronik. Jämfört med att inte handla.

Varorna och siffrorna är utbytbara. Så länge som det relativa priset på varorna skiljer sig åt i länderna, så blir kontentan att båda tjänar på handel och på att koncentrera sig på det som man relativt sett är bäst på.

Hur förhåller sig den här teorin till verkligheten, då? Har den förmågan att spegla några verkliga observationer?

Tankesmedjan SNS' välfärdsrapport härom veckan slog exempelvis fast att "Det finns inget entydigt empiriskt stöd för att export i sig påverkar produktiviteten positivt".

Sen har vi det faktum att
den globala tillväxten inte har ökat under det som ofta kallas för "globaliseringseran", jämfört med perioden innan.

Som ett tredje exempel kan vi ta den
brittisk-koreanske ekonomen Ha-Joon Chang, som i böcker och artiklar har visat att länder som Storbritannien, USA, Japan och Sydkorea skyddade sina viktigaste industrier med handelshinder, ända tills de lyckades ta sig upp till toppen när det gäller världens rikaste länder. Först därefter lättade ländernas regeringar på handelshindren.

Slutligen två hypotetiska exempel: Vi byter ut länderna och varorna i räkneexemplet mot Colombia, Afghanistan, crack och heroin. Räkneexemplet skulle visa att Colombia och Afghanistan båda skulle tjäna på ökad droghandel med varandra. Men samtidigt skulle kanske de sociala kostnaderna för ökat drogmissbruk skjuta i höjden.

Eller så byter vi igen, mot Indien, Pakistan och olika typer av massförstörelsevapen. Räkneexemplet skulle visa att länderna skulle tjäna på ökad vapenhandel. Men länderna ligger fortfarande formellt i krig med varandra och effekterna av ökad handel med massförstörelsevapen skulle kunna bli förödande om kriget blossade upp på nytt.

Vad är vitsen med dessa exempel? Jo, jag tog upp dem för att illustrera följande fråga:

Verkliga eller hypotetiska fall som skulle kunna tyda på att alla länder inte alltid tjänar på ökad handel, utan rentav skulle kunna tjäna på handelshinder, har sådana observationer någon möjlighet alls att påverka teorin om komparativa fördelar?

Uppenbarligen inte, eftersom räkneövningen alltid visar att alla tjänar på handel, ingen förlorar, oavsett hur den riktiga världen ser ut.

Teorin är alltså skild från verkligheten och saknar egenskapen att kunna säga något nytt om hur verkligheten ser ut.

(Överkurs: teorin uppfyller inte Poppers falsifierbarhetskriterium).

Därmed inte sagt att teorin är värdelös. Den utgör ju ett ganska småtrevligt räkneexempel. Men den har inget som helst vetenskapligt innehåll.

Så den som vill argumentera för ökad gränsöverskridande handel, gör nog bäst i att leta upp bättre argument, än teorin om komparativa fördelar.

(Jag har tidigare skrivit om detta
här).

Upplagd av vansterekonomi kl. 20:42

Etiketter: falsifierbarhet, frihandel, teori

18 kommentarer:

Källa:http://vansterekonomi.blogspot.com/2007/12/komparativa-frdelar.html?showComment=1197320760000#c5209494527496764545

Step sa...

Är det en reaktion på, eller är du hittills lyckligt ovetandes om, nedanstående:
från Svenskt Näringsliv som bl a fanns som helsidesannons i DN i dag?

10 december 2007 22:06:00 CET

Det var en gång en liten gumma som tyckte om att handla saker. Vissa saker handlade hon för sitt eget nöje, andra för att glädja sina nära och kära.

Bredvid henne bodde en gubbe som ägde en affär. Det var till honom gumman kom för att handla. Och det gjorde hon ofta. Därför kunde gubben fortsätta driva sin affär, och i sin tur köpa saker som kom andra och honom själv till glädje. Inte bara små gummor behöver handla, utan gubbar också såklart.

Gumman älskade naturligtvis julen, som var i antågande. Ingen annan tid på året gav henne så många anledningar att köpa saker. Klappar, skinka, julgran, stearinljus, must och änglahår. Allt för att göra julen så magisk som den kan vara.

Även gubben gladde sig. Han såg fram emot att få sätta tänderna i den goda julmaten och längtade efter att på julafton ge bort fina presenter. Och självklart gladde sig gubben förstås också åt alla människor som snart skulle komma till hans affär för att handla, både för att han tjänade pengar på det men också för att det var roligt med kunder som kom tillbaka, år efter år.

Den lilla gumman var en av dem. I alla år hade hon handlat sina julsaker hos gubben. Men en dag råkade gumman få syn på en kultursida i en tidning. Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel, skrev de, var dåligt. Dåligt för själen. Dåligt för de fattiga. Dåligt för planeten. Helst, tyckte de arga tanterna och farbröderna, borde små gummor och gubbar tillverka sina egna julklappar.

Och vår lilla gumma läste och tog åt sig. I år, tänkte hon för sig själv, ska jag inte handla så mycket. Gummans vänner, och hela den lilla staden, började snart tänka likadant.

När så nästan ingen kom för att handla hos gubben med affären fick han stänga. Julmaten och klapparna som han hade sett fram emot fick han titta i stjärnorna efter.

Än värre gick det för den fattiga arbetaren på andra sidan jorden som hade tillverkat många av sakerna i gubbens affär och som inte fick jobba längre eftersom ingen köpte sakerna.

Och hur gick det för gumman? Hon fick en jättetråkig jul. Så kan det gå om man lyssnar på arga tanter och farbröder och slutar handla.

Källa:http://www.svensktnaringsliv.se/allmanna_nyheter/sagan-om-gumman-som-handlade-for-lite_40589.html